• Heartfelt Sayings 2.6 Udāna 2.6

The Pregnant Woman Gabbhinīsutta

So I have heard. Evaṁ me sutaṁ—At one time the Buddha was staying near Sāvatthī in Jeta’s Grove, Anāthapiṇḍika’s monastery. ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme. Now at that time a certain wanderer had a young brahmin wife who was pregnant and about to give birth. Tena kho pana samayena aññatarassa paribbājakassa daharamāṇavikā pajāpati hoti gabbhinī upavijaññā. She said to him, Atha kho sā paribbājikā taṁ paribbājakaṁ etadavoca: “Go, brahmin, bring oil for my delivery.” “gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, telaṁ āhara, yaṁ me vijātāya bhavissatī”ti.

The wanderer said, Evaṁ vutte, so paribbājako taṁ paribbājikaṁ etadavoca: “But where, my dear, can I get oil?” “kuto panāhaṁ, bhoti, telaṁ āharāmī”ti? For a second time, she said, Dutiyampi kho sā paribbājikā taṁ paribbājakaṁ etadavoca: “Go, brahmin, bring oil for my delivery.” “gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, telaṁ āhara, yaṁ me vijātāya bhavissatī”ti. For a second time, the wanderer said, Dutiyampi kho so paribbājako taṁ paribbājikaṁ etadavoca: “But where, my dear, can I get oil?” “kuto panāhaṁ, bhoti, telaṁ āharāmī”ti? For a third time, she said, Tatiyampi kho sā paribbājikā taṁ paribbājakaṁ etadavoca: “Go, brahmin, bring oil for my delivery.” “gaccha tvaṁ, brāhmaṇa, telaṁ āhara, yaṁ me vijātāya bhavissatī”ti.

Now at that time ghee and oil were being given away to any ascetic or brahmin at the storehouse of King Pasenadi of Kosala. But it was only to drink there, not to take away. Tena kho pana samayena rañño pasenadissa kosalassa koṭṭhāgāre samaṇassa vā brāhmaṇassa vā sappissa vā telassa vā yāvadatthaṁ pātuṁ dīyati, no nīharituṁ.

Knowing this, the wanderer thought, Atha kho tassa paribbājakassa etadahosi: “rañño kho pana pasenadissa kosalassa koṭṭhāgāre samaṇassa vā brāhmaṇassa vā sappissa vā telassa vā yāvadatthaṁ pātuṁ dīyati, no nīharituṁ. “Why don’t I go to the king’s storehouse, drink as much oil as I can, then come home and throw it up so it can be used for the delivery?” Yannūnāhaṁ rañño pasenadissa kosalassa koṭṭhāgāraṁ gantvā telassa yāvadatthaṁ pivitvā gharaṁ āgantvā ucchadditvāna dadeyyaṁ, yaṁ imissā vijātāya bhavissatī”ti.

Then he did just that. But when he got home he was unable to either bring it up or pass it out. Atha kho so paribbājako rañño pasenadissa kosalassa koṭṭhāgāraṁ gantvā telassa yāvadatthaṁ pivitvā gharaṁ āgantvā neva sakkoti uddhaṁ kātuṁ, na pana adho. He rolled to and fro, suffering painful, sharp, severe, acute feelings. So dukkhāhi tibbāhi kharāhi kaṭukāhi vedanāhi phuṭṭho āvaṭṭati parivaṭṭati.

Then the Buddha robed up in the morning and, taking his bowl and robe, entered Sāvatthī for alms. Atha kho bhagavā pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya sāvatthiṁ piṇḍāya pāvisi. He saw the wanderer in agony. Addasā kho bhagavā taṁ paribbājakaṁ dukkhāhi tibbāhi kharāhi kaṭukāhi vedanāhi phuṭṭhaṁ āvaṭṭamānaṁ parivaṭṭamānaṁ.

Then, understanding this matter, on that occasion the Buddha expressed this heartfelt sentiment: Atha kho bhagavā etamatthaṁ viditvā tāyaṁ velāyaṁ imaṁ udānaṁ udānesi:

“Oh! How happy are those with nothing! “Sukhino vata ye akiñcanā, Hence knowledge masters are people with nothing. Vedaguno hi janā akiñcanā; See how troubled are those with attachments, Sakiñcanaṁ passa vihaññamānaṁ, a person bound tight to people.” Jano janasmiṁ paṭibandhacitto”ti.

Chaṭṭhaṁ.